Min historia DEL 1
Jag har funderat på att börja blogga ett bra tag. Egentligen främst för min egna skull, för att bearbeta och sätta ord på de känslor jag har och den traumatiska upplevelse jag gått/går igenom. Men också för att OM min blogg kan få någon annan i samma sits att känna sig mindre ensam, så är det anledning nog.
Jag skriver också på grund av att det är fruktansvärt svårt för någon utomstående att ens greppa och förstå hur det är att leva med detta, om man inte blivit drabbad själv. Att då läsa min berättelse kanske kan göra det lättare....
Mina problem började någon gång i maj 2015. Jag hade fått en känsla av minimal mensvärk trots att den perioden var över sedan länge. Jag tyckte att det var märkligt och bokade en gynekologtid inom några dagar. Undersökning och ultraljud gjordes utan att man hittade något konstigt. "Det kanske bara är så just denna månad och går säkert över" sa gynekologen. Det var bara någon dag innan jag och mina gamla arbetskamrater skulle åka till Stockholm för en tjejhelg. Mensvärken fanns där hela tiden och jag kunde inte riktigt njuta av vår vistelse. Snart började det stickas i underlivet och jag kände att jag behövde springa och kissa väldigt ofta. Även om jag aldrig i mitt vuxna liv haft en urinvägsinfektion, tänkte jag att det här är med största sannolikhet något sånt. Jättevanligt.
Men jag visste inte då, att detta var början på något av det värsta jag varit med om, i mitt liv.
Vi gick in på en minutklinik på ett apotek i Sthlm där jag fick lämna urinprov. Provet visade inga bakterier men däremot lite blod i urinen. Sköterskan konsulterade en läkare på telefon och jag fick antibiotika utskriven, trots att man då inte hade hittat några bakterier. Jag kände mig lugnare och hoppades att antibiotikan skulle bita. Det gjorde den inte. När vi kom hem från Stockholm hade jag bokat tid på vårcentralen där urinodling gjordes. Inga bakterier. Dagarna gick och jag mådde allt sämre. Jag hade nu oprovocerad smärta dygnet runt. Jag upptäckte att smärtan var värst när jag satt ner. Det började hugga. Svida och bränna. Här någonstans började jag ana att detta inte var någon enkel urinvägsinfektion. Jag stod på mig och krävde att få komma till en urolog. Där och då, i vaket tillstånd gjordes cystoskopi samt biopsi på blåsan. Jag hade så frukstansvärt ont innan jag ens steg in och kan inte med ord förklara hur det kändes under och efter undersökningen, speciellt inte när de fyllde blåsan med vatten för att lättare kunna se. Urologen sa att han inte såg något anmärkkningsvärt men av smärtan under undersökningen att döma, så misstänkte han urinrösinflammation. Inte kan ett urinrör ge sådana här hemska smärtor? Det var jag 100% säker på.
Efter cystoskopin förvärrades mitt tillstånd betydligt. Det bokstavligen brann i mitt underliv. Jag hade då väldigt svårt att bedöma varifrån exakt min smärta kom. Var det blåsan? Urinröret? Urologen ringde och berättade att biopsin var i sin ordning. Jag bönade och bad om att han skulle skicka mig på röntgen för att jag kände verkligen att något är riktigt fel med min kropp! Man gjorde njur-CT eftersom jag har en historia med njurstenar men allt såg fint ut. Då jag också är opererad för en cysta på äggstocken (12 år sedan) gjorde man även en magnetröntgen av nedre buk. Man såg inget som skulle kunna föklara mina smärtor. Det var tack och hej från urologen...Minns hans ord än idag...."Vi finner inget anatomiskt fel men det skulle kunna vara uretrit". Jag började må sämre och sämre psykiskt. Det hade nu gått två månader med smärtor som inte kunde förklaras. Smärtor som inte verkade kunna lindras av vanliga värktabletter. Jag började nu söka efter svar på internet. Uretrit var ingen rolig diagnos, dessutom ofta kronisk... men vad jag inte visste, var att det faktiskt fanns något ännu värre.
(Till uretritkategorin hör problem och smärtor i urinvägarna, t.ex. urinröret, blåsan osv. Ofta får man diagnosen när läkarna inte finner några bakterier eller kan förklara smärtorna. Många kvinnor är drabbade men även män. Hos män heter det kroniskt prostatit.)
Jag återvände till en gynekolog. Berättade hur allt började, vad urologen sa osv. Hon nappade på uretritteorin direkt och lugnade mig med att det går att behandla, att det kan vara envist men att jag definitivt kommer bli bättre efter några behandlingar. Hon såg hur smärtpåverkad och frukstansvärt ledsen jag var. Jag började med hegastiftbehandlingar och kortison. Man vidgar urinröret med metallstift i olika storlekar och applicerar kortison som skall läka urinröret. Behandlingarna var vidriga och jag kände ingen som helst bättring. Träffade en ny gynekolog som gjorde nytt ultraljud och konstaterade att "du skall vara glad att vi inte hittar något fel på dig".
Tro mig, jag är jätteglad över att jag inte har cancer men det rättfärdigar inte mina smärtor för det!
De kunde inte göra något mer för mig, lät utlåendet. Det var här desperationen började ta överhand.
Jag var provanställd som receptionist på ett företag vid den här tiden och jag vet att mitt spring på olika läkarbesök resulterade i att man valde att avsluta min anställning. Vi är nu någonstans i juni 2015.
Jag skriver också på grund av att det är fruktansvärt svårt för någon utomstående att ens greppa och förstå hur det är att leva med detta, om man inte blivit drabbad själv. Att då läsa min berättelse kanske kan göra det lättare....
Mina problem började någon gång i maj 2015. Jag hade fått en känsla av minimal mensvärk trots att den perioden var över sedan länge. Jag tyckte att det var märkligt och bokade en gynekologtid inom några dagar. Undersökning och ultraljud gjordes utan att man hittade något konstigt. "Det kanske bara är så just denna månad och går säkert över" sa gynekologen. Det var bara någon dag innan jag och mina gamla arbetskamrater skulle åka till Stockholm för en tjejhelg. Mensvärken fanns där hela tiden och jag kunde inte riktigt njuta av vår vistelse. Snart började det stickas i underlivet och jag kände att jag behövde springa och kissa väldigt ofta. Även om jag aldrig i mitt vuxna liv haft en urinvägsinfektion, tänkte jag att det här är med största sannolikhet något sånt. Jättevanligt.
Men jag visste inte då, att detta var början på något av det värsta jag varit med om, i mitt liv.
Vi gick in på en minutklinik på ett apotek i Sthlm där jag fick lämna urinprov. Provet visade inga bakterier men däremot lite blod i urinen. Sköterskan konsulterade en läkare på telefon och jag fick antibiotika utskriven, trots att man då inte hade hittat några bakterier. Jag kände mig lugnare och hoppades att antibiotikan skulle bita. Det gjorde den inte. När vi kom hem från Stockholm hade jag bokat tid på vårcentralen där urinodling gjordes. Inga bakterier. Dagarna gick och jag mådde allt sämre. Jag hade nu oprovocerad smärta dygnet runt. Jag upptäckte att smärtan var värst när jag satt ner. Det började hugga. Svida och bränna. Här någonstans började jag ana att detta inte var någon enkel urinvägsinfektion. Jag stod på mig och krävde att få komma till en urolog. Där och då, i vaket tillstånd gjordes cystoskopi samt biopsi på blåsan. Jag hade så frukstansvärt ont innan jag ens steg in och kan inte med ord förklara hur det kändes under och efter undersökningen, speciellt inte när de fyllde blåsan med vatten för att lättare kunna se. Urologen sa att han inte såg något anmärkkningsvärt men av smärtan under undersökningen att döma, så misstänkte han urinrösinflammation. Inte kan ett urinrör ge sådana här hemska smärtor? Det var jag 100% säker på.
Efter cystoskopin förvärrades mitt tillstånd betydligt. Det bokstavligen brann i mitt underliv. Jag hade då väldigt svårt att bedöma varifrån exakt min smärta kom. Var det blåsan? Urinröret? Urologen ringde och berättade att biopsin var i sin ordning. Jag bönade och bad om att han skulle skicka mig på röntgen för att jag kände verkligen att något är riktigt fel med min kropp! Man gjorde njur-CT eftersom jag har en historia med njurstenar men allt såg fint ut. Då jag också är opererad för en cysta på äggstocken (12 år sedan) gjorde man även en magnetröntgen av nedre buk. Man såg inget som skulle kunna föklara mina smärtor. Det var tack och hej från urologen...Minns hans ord än idag...."Vi finner inget anatomiskt fel men det skulle kunna vara uretrit". Jag började må sämre och sämre psykiskt. Det hade nu gått två månader med smärtor som inte kunde förklaras. Smärtor som inte verkade kunna lindras av vanliga värktabletter. Jag började nu söka efter svar på internet. Uretrit var ingen rolig diagnos, dessutom ofta kronisk... men vad jag inte visste, var att det faktiskt fanns något ännu värre.
(Till uretritkategorin hör problem och smärtor i urinvägarna, t.ex. urinröret, blåsan osv. Ofta får man diagnosen när läkarna inte finner några bakterier eller kan förklara smärtorna. Många kvinnor är drabbade men även män. Hos män heter det kroniskt prostatit.)
Jag återvände till en gynekolog. Berättade hur allt började, vad urologen sa osv. Hon nappade på uretritteorin direkt och lugnade mig med att det går att behandla, att det kan vara envist men att jag definitivt kommer bli bättre efter några behandlingar. Hon såg hur smärtpåverkad och frukstansvärt ledsen jag var. Jag började med hegastiftbehandlingar och kortison. Man vidgar urinröret med metallstift i olika storlekar och applicerar kortison som skall läka urinröret. Behandlingarna var vidriga och jag kände ingen som helst bättring. Träffade en ny gynekolog som gjorde nytt ultraljud och konstaterade att "du skall vara glad att vi inte hittar något fel på dig".
Tro mig, jag är jätteglad över att jag inte har cancer men det rättfärdigar inte mina smärtor för det!
De kunde inte göra något mer för mig, lät utlåendet. Det var här desperationen började ta överhand.
Jag var provanställd som receptionist på ett företag vid den här tiden och jag vet att mitt spring på olika läkarbesök resulterade i att man valde att avsluta min anställning. Vi är nu någonstans i juni 2015.
Mina smärtor var min vardag nu. Huggandet, brännandet, den fruktansvärda smärtan när jag skulle gå på toaletten...känslan av att någon piercar mitt underliv, den märkliga känslan som gick hela vägen ned i benen.....symptomlistan bara växte o växte. Jag hade nu börjat söka efter egna svar på nätet......
Fortsättning om min historia i DEL 2.
Fortsättning om min historia i DEL 2.
