Levande död
Jag kommer framöver ta upp lite olika aspekter som jag har fått brottas med, under dessa tre år som jag varit sjuk. Det jag vill få fram är att INGEN, som ev. har samma smärtor som jag, skall någonsin känna sig ensam. Det gjorde nämligen jag. Trots att jag hade stöd från min sambo & min mamma så kunde ingen av dem (så klart) känna eller veta hur det kändes för mig. Hur svåra smärtor jag egentligen hade. Jag var ensam med smärtan, på tu man hand, varje dag. Från att jag vaknade till att jag somnade (om jag nu kunde sova,vill säga). Mina smärtor var så svåra och intensiva att jag bad jag om att få dö. Om man vet hur ischias känns och applicerar den smärtan, fast i underlivet. Jag tror ingen som inte råkat ut för detta kan ens föreställa sig.......Helvetet på jorden och jag var levande död.
Efter att ha sprungit fram och tillbaka mellan olika specialister och undersökningar (som ändå inte visade något)
utan något resultat, började jag tappa hoppet. Framförallt tappade jag allt förtroende för sjukvården. Ingen visste VAD jag hade drabbats av och VARFÖR. Vem skulle då hjälpa mig? Jag kände mig ensammast i världen och har aldrig i mitt liv känt större hopplöshet än då. Så hopplös att jag nästan gav upp om livet. Samtidigt som jag var övertygad att det fanns andra med samma problem. Det måste bara finnas fler än jag!
Väldigt tidigt i min problematik sökte jag efter info på nätet och "forskade" i timmar bland artiklar, studier osv.
och fann då Pudendal Hope som är en samlingssida med bl.a listade specialister i världen som ägnar sig åt pudendusproblematik, symptom man kan uppleva osv. Jag kände igen mig väldigt mycket i inläggen på forumet och andras symptombeskrivningar. Läkarna verkade inte vilja ta reda på orsaken, så på något sätt fick jag bli min egna advokat, så att säga. Jag själv har drivit mitt ärende från start till där jag är idag. Sjukvården har inte ens lyft lillfingret (med undantag för min smärtläkare som hjälpte mig enormt med att hantera smärtan med mediciner).
Efter att ha sprungit fram och tillbaka mellan olika specialister och undersökningar (som ändå inte visade något)
utan något resultat, började jag tappa hoppet. Framförallt tappade jag allt förtroende för sjukvården. Ingen visste VAD jag hade drabbats av och VARFÖR. Vem skulle då hjälpa mig? Jag kände mig ensammast i världen och har aldrig i mitt liv känt större hopplöshet än då. Så hopplös att jag nästan gav upp om livet. Samtidigt som jag var övertygad att det fanns andra med samma problem. Det måste bara finnas fler än jag!
Väldigt tidigt i min problematik sökte jag efter info på nätet och "forskade" i timmar bland artiklar, studier osv.
och fann då Pudendal Hope som är en samlingssida med bl.a listade specialister i världen som ägnar sig åt pudendusproblematik, symptom man kan uppleva osv. Jag kände igen mig väldigt mycket i inläggen på forumet och andras symptombeskrivningar. Läkarna verkade inte vilja ta reda på orsaken, så på något sätt fick jag bli min egna advokat, så att säga. Jag själv har drivit mitt ärende från start till där jag är idag. Sjukvården har inte ens lyft lillfingret (med undantag för min smärtläkare som hjälpte mig enormt med att hantera smärtan med mediciner).
Tre år senare har jag fortfarande ingen diagnos ställd och jag vet inte orsaken. Det är väldigt svårt att acceptera. Att råka ut för något som förändrar ens liv för alltid och att inte veta vad det beror på är hjärtskärande. En sorg. Sorg över att jag inte längre är den jag brukade vara och att mitt liv inte längre är det samma................
